Att komma hem

3 h väntan på flygplatsen, 3 på tåstationen, ett 30 minuter försenat tåg, 30 min stillastående utanför katrineholm. 

En 23 kg tung ryggsäck, en 9 kg tung resväska och en handväska. Perrong efter perrong susar förbi. Plötsligt händer det: "nästa station, Herrljunga, Herrljunga" En evig väntan på att dörrarna ska öppas. En hög trapp och sedan ser jag dem. 

Mamma, Pappa, en gråtande storasyster och hennes make, farmor, farfar och morfar. Alla med tårar i ögonen och jag kastar av mig min ryggsäck på en bänk och springer mot dem alla. Min syster hoppar upp och klänger sig fast runt mig. 

Så många lärdomar jag fått med mig. Så många historier.

Så lång tid, så mycket saknad, så mycket kärlek. 

Väl hemma på gården kommer lillebror springandes mot mig med ett ansikte förvridet av gråt. Vem kan hålla sig då? En kram längre än någonsin på många sätt, längre frånvaro, längre tid att kramas, längre lillebror. Han har nästan växt ikapp mig nu. På något galet vänster. 

Så lång tid, så mycket saknad, så mycket kärlek.

Att lämna ett hem för ett annat

Som många av er nog förstått har vi nu lämnat Swaziland. 

Förra lördagen hade vi som känt hejdå-middag med vår älskade familj, i måndags shoppade vi och besteg Sibebe rock, innan vi på kvällen firade morsdag för vår sherri och i tisdags städade vi och packade. På kvällen hade vi bönegruppen och där fick alla säga på vilket sätt vi välsignat dem. 

Det var en sådan OTROLIG välsignelse för oss att få höra hur människor påverkats av att vi, 4 enkla ungdomar från Sverige, tar tid i vårt liv och åker till Swaziland.

På onsdag morgon bar det av vid 7 tiden. Jane, Sue och Patients tog oss och sherri till bussen vi skulle färdas med till Johannesburg. Ett hejdå till familj kan göra såå ont. När vi åkte hit och sa hejdå till hemma visste vi att det var tre månade vi väntade. Nu har vi ingen aning. När kan vi komma tillbaka? Kommer de vara kvar då? Kommer vi någonsin se dem igen??

Vi frågade vid ett tillfälle om hon någonsin under våra tre månader tänkte: "jag ger upp, jag åker hem! Jag orkar inte med dessa människor längre!" 

Hennes svar rörde oss alla till tårar (eller iallafall känslan 'jag vill gråta': 

No, I didn't. And you know why? Because you are family. And you can't leave family.

Det är vår sherri det. 

På flygplatsen sedan var det efter aningen kaos (som löste sig) dags att säga hejdå. Det kan ha vart, tillsammans med ejdå till Julius och Jalande (vår extrafamilj) det jobbigaste hejdå jag någonsin sagt i mitt liv. Vi försökte tappert att säga att, det är inte hejdå, det är vi ses! Men det var tillräckligt svårt ändå. 

Att lämna Swaziland gör ont. Människorna, naturen, bergen. 

Durban är vackert och vi älskar havet här, men det är inte Swaziland. Det är inte hemma. Men framförallt, vår familj är inte här. 

Stor saknad.

Saker jag saknar: 

- köra bil 

- mammas mat 

- lakrits 

- lösgodis 

- wi-fi 

- svensk sommar

- ljusa nätter 

- min garderob 

- högtalare 

- Spotify 

- iPad 

- dator 

- eget utrymme 

- familj och vänner 

- mitt täcke!

- badplatser

- min församling

Saker jag kommer sakna när jag kommer hem: 

- utsikten 

- naturen 

- familjen Ward 

- familjen Julius (ingen aning vad de heter i efternamn 

- sherri 

- alla andra underbara människor vi träffat 

- Swazisk mat (rural area mat) 

- klädpriserna (tragiskt nog..) 

- afrikanska solen 

- aporna 

- Potters wheel church 

- barnen på farmen 

Så mycket man längtar efter att komma hem till och så mycket man bävar för att lämna.

Familjen

Så tacksam för ikväll! Vi har pratat om "ups" and "Downs" under resan här och sedan bett massa! 

Vi har så himla fantastiska människor runtomkring oss så jag hoppar ur skorna! 

Så här har vi en bild på vår Swaziska familj! STOR KÄRLEK TILL ALLA DESSA MÄNNISKOR SOM TAGIT HAND OM OSS❤️

Fr. V: Martin, Sue, Calle, Linn, Mieke, Carolin, Jalande, Anje, Sherri, Jane. 

Liggandes på toppen har vi de två ruggbypojkarna, Julius och joshua. 

Helen fastnade tyvärr inte på bild då hon stod bakom kameran och Kevin och Ashar är tyvärr inte i Swaziland nu. 

Såhär är vår familj. Som vi så sorgligt ska lämna om bara några dagar. Det går liksom inte ens att beskriva den känslan. Att lämna dessa människor vi älskar så högt. 

Tack för att ni gett oss!

Det enda som finns mellan orden är tårarna och skrattet

OEn av pojkarna här kan knappt prata. Efter år av misshandel på grund av sin cp-skada har han fler handikapp än han annars skulle haft. Men han leker, han leker som jag aldrig sett någon leka förr. Ibland hittar han på hyss, men han vet oftast vart gränsen går. Han har en enormt stor portion humor i sig. Man vet inte säkert hur mycket han förstår, och prata kan han bara göra med enstaka ord, men vi förstår honom - på skrattet. 

Han ler, och han skrattar. Han skrattar så att han faller till backen. 

Några andra barn har inte lärt sig engelska än. Och min siSwati är som ni förstår ganska begränsad. Men en liten tjej kom gråtande fram till mig och utan ett ord visste jag att allt inte stod rätt till. Hon fick sitta i mitt knä en stund å jag frågade hur hon mådde på siSwati, men inte ett ord. Efter ett tag började jag sjunga "sudda sudda sudda sudda bort din sura min" och "prästens lilla kråka" och då dröjde det inte länge innan ett vackert litet leende kom över hennes läppar. Efter fortsatt "och sen slank hon ner i diket!" Så skrattade flickan högt. 

Hon sa inte ett enda ord, jag vet inte ens vad hon hette; men jag insåg att jag just vände hennes dag från tårar till skratt, med en sång hon inte kunde språket i. Men vi förstod varandra - på tårarna och skrattet. 

Dansa fastän hjärtat brister

"Dansa fastän hjärtat brister" sjunger SÄKERT! i en av sina låtar. Jag har aldrig sett någon dansa som om det var sista dagen i livet, förän här, i Swaziland.
I en kyrka i en liten by, har man fått en ny keyboard. En 13 årig kille har lärt sig manövrera den och när någon av sångarna börjar sjunga, slår han in tonart, takt och bakggrundsbeat. Electro. I en kyrka ute i Afrikas vildmark. Volymen är så hög att man tror att öronen ska trilla av. Det är så varmt att svetten rinner redan innan alla börjar dansa. Men alla älskar det. Alla sjunger med, inte bara med rösten, utan med hjärtat och kroppen.
Plötsligt mitt i allt electro-beat kommer en liten tanig man upp på scenen. Han springer från ena ändan till andra och skriker (eller kanske growlar) HAAAAALELUJAAAAAA! Tolken springer åt andra hållet och översätter till AAAAAAMMMEEEEEN! Så håller de på medans pianisten spelar någon klämkäck slinga i tystnaden mellan vrålen.
Efter ett tag börjar man sjunga igen, och här kommer dansen in. Alla lägger i nästa växel; bokstavligt. Man hoppar, man letar efter får, man sjunger "hamba hamba" "lutho lutho" (vi går vi går, men hittar inget inget... typ) och man springer runt och letar och konstaterar att jag hittar inte fåret. Unga som gamla dansar med för allt va de är värda.
Dessa människor har i våra ögon i princip ingenting. De lever i lerhyddor och äter papp 7 dagar i veckan, och emasi om man har tur. Deras barn är undernärda och likaså de själva. Men de lovsjunger, och tackar för att Gud försörjer dem. De dansar. Dansar som om det inte fanns någon morgondag.
Det som förenar oss är vår Gud. Svart som vit, ung som gammal, tjej eller kille, pastor eller arbetare. Hur vi bor eller hur mycket pengar vi har på fickan spelar inte längre någon roll. För vi tror på en och samma Gud. Vi lovsjunger tillsammans, och vi dansar tillsammans. Vi Dansar fastän att våra hjärtan brister.

Glad Påsk! (några dagar efter...)

Söndag 20 April

Han är uppstånden!
Jesus alltså, uppstog idag.

Vi har vart lediga över påskhelgen ( YEAH) och har spenderat fredag och lördag på en golfestat och legat vid en pool samt solat i bikini för första gången sedan vi kom hit! Helt underbart! Vi känner oss lagom bortskämda, med betoning på lagom.

Tillbaka till dagens huvudperson, Jesus, han som uppstod idag. Det firade vi med att åka ner till Engcamini i södra Swaziland. Det är ett område mitt ute i vad för mig verkar ingenstans och Linn skulle säga att det är allderless för nära till närmaste granne.

Här har Pastor Vusi sin församling och han har högtiden till ära väckelsemöten under 10 dagar.

Vi har fortfarande inte riktigt vant oss med Swazimöterna. Första delen bestod av lovsång som var mer som ett aerobcpass. Man kan få känslan av att om man inte luktar svett så har man inte lovsjungit tillräckligt. När man tror att lovsången är klar så har man oftast fel.

Andra delen bestod utav att skicka upp oförbrädda svenskar på en scen och be dom dela något. Predikostolen var hög som ett hus och jag tror att man max såg toppen av mitt huvud över den. Efter det var den ännu mer lovsång och sedan kom den tredje delen som bestod utan en musikal predikan.

Okej jag ser att jag kan uppfattas kritisk och jag är inte alls det. Snarare tvärt om! Jag älskar det! Detta var nog ett utav de bästa mötern som ja har vart på sedan vi kom hit.

Det finns en sådan gladje och frihet i denna församlingen. Trott att de saknar mycket så har de glädjen i Jesus och den räcker! Det är något som jag kommer göra mitt bästa för att ta med hem.

Hela kvällen avslutades på ett fantstiskt sätt. Vi stod utanför kyrkan och pratade när vi plötsligt hörde en melodi vi kände igen. Vi sprang in till Pastor Vusi som havlt skrek this is the swedish national anthem!! Han såg ganska nöjd ut.

Så galet overkligt att att höra Du gamla, du fria i Swaziland! Den har nog aldrig vart vackrare än här. Om mindre än fyra veckor är vi hemma. Jag längtar så galet mycket samtidigt som jag inte vill lämna den här landet och människorna här. De här veckorna har sprungit förbi utan att vi änns har märkt det och ni i efterhand kan jag önska att man insåg hur kort tid tre månader igentligen är i början.

Vi syns snart!

Carro

Allt är inte alltid kul i Afrika!

Jag har haft två riktigt sega veckor. Förra veckan startade med hög feber och öroninflammation. Sedan dess har jag fortsatt vara lite halvborta. 

Idag hade vi en superstora dag framför oss tillsammans med Luke commission, en jättestor mobil klinik, som åker ut till olika områden i Swaziland och gör alltifrån blodtrycksmätningar till HIV test och omskärningar. MEN, kl 3 inatt vaknade jag av huvudvärk från jordens kärna. Hela kroppen skakade och jag var övertygad om att om jag rör mig så spyr jag! Jag har migrän. 

Eftersom att bilen ska ta oss härifrån ganska snabbt så insåg jag att det är ingen idé att försöka åka med, jag kommer att bli hemma och Carro fick inte åka hon heller. 

När jag nu vaknar, 4 timmar senare är huvudvärken kvar, inte så intensivt, men kvar. Min kropp har lugnat sig och jag mår mycket bättre. Hoppas våra fina grabbar får en fantastisk dag, trots avsaknaden av oss. 

PS. Vi har gjort massa awesome grejer i veckan som vart och den har vart asbra, trots sjukdomar och förkylningar! DS.

Kram LINN!

Uppdate från carloscar aka Carl

Afrika-korrespondenten Calle uppsummerar. 

Malko Björbulans Kusins Brylling!

Jag och pojkvasken från Aneby vid namn Martin Johansson har för andra gången gillt på 2 veckor lyckats bränna oss och börjat flaga här borta efter en heldag med lekparksbyggande. Lurade av alla dem gråa molnen på himlen så har vi skitigt i att dra på oss någon solkräm och förlitat oss med att gubben på molnen ordnar upp det här! Icke sa Nicke kan man kortsummera det hela! Han gav oss en läxa istället! Så här sitter vi mitt i den djupaste djungeln av Swaziland med varsin gamnack och en smärta som att vi skulle doppat armarna i en "pissmyrestack" eller blivit anfallen av en oerhört feg storebror/syster med den effektiva attacken tusen nålar. "Inte kuuuuwl" som Björn Gustafsson skulle sagt.

Linn har förövrigt lyckats bekanta sig med hela Swaziland och hittat 28 st ungar som hon vill smuggla med sig hem till vischan utanför Vårgårda. Fantastiskt!

I Carro däremot har det växt en stor längtan av att ta upp frågor kring kvinnors jämställdhet på riktigt! Nu till hösten flyttar Carro ner permanent till

Swaziland för att ställa upp i nästkommande presidentval. Har vi en ny Gudrun Schyman på gång? Vi får helt enkelt suga på karamellen ett tag till! 

Hmm, För övrigt har jag kommit på att nästan alla grabbarna på farmen här heter Bendile! Det skulle nog kunna jämföras med det oerhört scchmexiga och häftiga svenska namnet Calle när jag väl tänker efter...

Vi har även blivit högprenumeranter på långvarigmjölk här nere, mjölken som står i kylen går ut 18 september 2014. Inte en jalle att det kan vara hälsosamt! Dem måste ju blandat i apbajs eller någon annat superkemikalie som gör att att man får tandröta vid 32 årsålder. 

Vi har en spännande framtid att vänta så att säga! 

Utöver när vi inte jobbar eller umgås med kidsen i närliggande områden så går vi "otippat" på två gudstjänster under söndagarna varav en afrikansk. Väldigt spännande och givande bör betonas! Men.... Tjenare vad dem skriker när det skall sjungas! Här tror dem tydligen att den som skriker högst är närmast Herren. Och jag stod precis vid högtalaren, aj aj aj, tinitus-garanti!

Pastorn agerade rockstjärna och skrek som om han hade trampat på en spik eller något annat dylikt. 

Sen är även mötena väldigt långa, på både gott och ont! 

Kan bli väldigt långdraget ibland! Ja, ni vet hur det är när man var liten och hängde med familjen på stan eller i någon form av semesterhåla.

När mamma vill gå och kolla in 25 olika porslin/inredningbutiker och det känns som att alla visar samma sak. Det blir rätt långtråkigt efter tag! 

Om man kunde måla upp en bild av internetfunktionen här i det afrikanska kungariket så skulle man kunna säga att det nog skulle gå snabbare att kasta iväg en flaskpost i närmaste sjö här borta eller betala någon av grabbarna på farmen att springa hem med information till Sverige. Det går helt enkelt brutalt segt! Men ska man kräma ut någon nyttigt från det hela, så är det dock väldigt skönt att avgifta sig lite från att vara uppkopplad hela tiden! 

För att avrunda käket och komma till efterrätten så är jag personligen väldigt nöjd med vistelsen hittills och ser fram emot den berikande tiden som återstår här nere. Denna tid kommer garanterat ge avtryck på många sätt och ses som ett spännande kapitel av livet! 

Nu sätter jag punkt på skrivande så hörs vi inom kort igen!

Ta hand om er!

På återseende! / Kärlek från Calle och Gänget.

Skräckblandad förtjusning

Jag är säker på att ni alla känt det någon gång. Den där känslan av total exaltering och ren och skär skräck. Skräckblandad förtjusning. 

Den känslan har slagit mig många gånger sedan vi kom hit. Bara idag har jag tänkt på det minst tre fyra gånger. 

I det tidigare inlägget kunde ni läsa om vår resa till engcamini. Innan resan hem sa jag till sherri, "I don't Know what I am supposed to feel about this, if I should be totally terrified for crashing or getting stucked, or if Should be superexited to see if God fixes this and take us home to hawane before the day is over". Och det var verkligen sanning. Sliten mellan två sidor satte jag mig tillslut i kombin (efter att vi fått loss den från där den fastnade) och konstaterade att vilket som så är detta ett minne jag kommer bära med mig! 

Ett minne jag kan berätta för mina barnbarn när de frågar mig vad jag har gjort i mitt liv. 

Sedan är det en sak till som får mig att känna skräckblandad förtjusning; regnet. 

Regnet här är totalt GALET. Det blir liksom så blött att det inte ens är värt  att ta på sig skor, för man kommer ändå art bli blöt utifrån och in. En del av mig vill gå ut i full mundering och bli just det, blöt utifrån och in, medans den andra delen av mig vill att det ska bli sol och under tiden det regnar bara vill sitta inne och titta på film hela dagen lång och ALDRIG gå ut i det där blöta regnet. 

Men Hursom blir även det på något vänster ett minne. 

Jag kommer minnas den där kvällen då vi spelade spel och lekte lekar tillsammans med harfieldtean på andra sidan farmen, hur vi sedan blev dyblöta bara på de få metrarna mellan huset och kombin. Hur vi sedan sprang från bilen till vårt kök, utan skor för att de är värdelösa här i detta regnet. Hur vi var blöta topp till tå för att de 15 cm djupa pölarna skvätter när man springer. Hur vi kunde va poolparty utanför vår stuga, för att regnet samlat en så stor pöl där. Hur vi knappt kunde sova för att regnet dånar på plåttaket så högt. 

Allt det där kommer vi minnas. Även om jag inte förstår vad det betyder idag, eller ser äventyret medans jag är mitt i det, så är det de här små guldkornen av tankar som jag kommer att bära med mig, resten av mitt liv. 

Ha de! KRAM

3 - 5 Mars

Måndag till onsdag var vi på vår andra ICBC resa. ICBC står för In Community By Community och är missionsplatser runt om i Swaziland som stöttas av Potter´s Wheel church och deras olika arbeten.

ICBC hjäpler församlingen på en plats genom att bygga en kyrka, skola och starta ett jordbruk för att församlingen sedan ska kunna bli självförsörjande.

Vi reste tre timmar söder ut till en liten by vid namn Engcomini.

Där spenderade vi hela tisdagen med att bygga en lekplats till barnen på skolan. Om det bitvis var tungt och att man fick båsor på händerna så var det mer än värt det när 25 barn runt 5 år sedan springer, hoppar och leker på bildäcken som vi har grävt ner. 

Några av barnen tyckte att det var roligare att hoppa ner i hålen som vi hade grävt för gungorna eller att flytta på jordhögarna…

Vi bodde i större trästuga med 4 sovrum och ett ”allrum” där vi stuvade in oss 15 personer. Men det fanns el den här gången (HURRA!!) men inget rinnande vatten så disken gjordes utomhus och toaletterna fanns i ett annat hus. Detta hade inte var något problem om det inte var för att det värst regnvädret sedan vi kom till Swazi var nu.

Det kändes som om man badat med käder på efter att ha diskat och man behöve brottas med getter som sökta skydd från regnet för att kunna komma in på toan.

När man befinner sig mitt i det så glömmer man lätt bort hur priviligerade vi är. Att det är under två dagar och inte året runt som vi diskar utomhus. Man får slå sig på kinden och gå vidare.

Vi han inte göra klart lekplatsen men vi fick höra här om dagen ( inte Linns här om dagen som kan betyda i sommras, utan typ i torsdags) fick vi höra att ett team från Sydafrika kommer åka dit och bygga klart det. Sherri (vår handledare) har lovat oss bilder!

Regnet fortsatte under natten till onsdagen och under dagen. Detta resulterade i att innan vi ens lämnat tomten kör minibussen fast och behövs dras upp men hjälp av Sherris truck, kedjorna till blivande gungorna och lite putt hjälp.

Jag ångrar så att jag inte filmade detta!

Resten av lervägen var intressant men allt gick bra trott att vi var några millimetrar från att krocka med en ko.

Det är inget ovanligt här utan korna står oftare vid dikeskanten eller på vägen än i en hage.

Ha bäst! puss & kram

21 februari

hej hopp. lördag idag! och det betyder ledig förmiddag, vi vaknade vid 8 och solen lyste och sedan dess har vi suttit här på våra utemöbler och tagit det mañana mañana!
igår va vi på en marknad och köpte massa frukt som vi skulle provsmaka. bland dessa var annanas, jackfruit, papaya och mango.
anansen va full med myror. jackfruiten var omogen. mangon likaså och papayan är fortfarande inte god, delila...! smakade ungerfär som osten.. men vi försökte iallafall!
dagen kommer alltså att vara ganska lugn, Sherri komemr en stund på eftermiddagen men om vi ska göra något eller vad vi ska göra är ännu oklart!

några sköna upptäckter:
igår va vi på ett event i kyrkan, shabbat meal. det är något de gör en gång var 3e månad, för att fira sabbaten. det är en ganska judisk tradition men det är tydligen så här, att de tar efter mer judiska traditioner än de traditionella kristna. de firar inte påsk och jul på samma sätt som vi gör i sverige eller norden för den delen.
toalettpappret här är sämst. hemma klagar jag över tvålagerspapper och dessa har bara ett. det känns som silkespapper och är tunt som bladguld, hur skumt som hellst. går åt minst två meter varje gång man är på toaletten. dock kostar det typ 10 kr för 10 rullar...
namnen är omöjliga att uttala, och om man lär sig uttala dem så går de fortfarande inte att stava. k blir till g och nk blir till chla. typ. eller ja, jag vet ju inte för jag har inte lärt mig än! haha.
det finns vasa, knorr och findus här, och afrika är ännu lyckligt ovetande om hästskandalerna. hur mycket hästkött har de egnetligen fått i sig här nere?
vattnet vi borstar tänderna med kommer direkt från ån, där kossorna badar, bajsar och kissar. kul att vi fick veta det igår, efter några dagars tandborstande fram och tillbaka.
kungen åkte förbi vår gård påväg till ett besök uppe i bulembu, ett annat av challange ministries swazilands arbeten. vi fick då veta att man får absolut inte stå upp och vinka på kungen, man måste befinna sig lägre än kungens huvud.
man ska aldrig säga till mig att: du kommer kunna ha internet varje dag en liten stund då, för å kolla mail och liknande, om jag inte kan få det. det kommer sluta i en kväll med tårar. oh snap linn.
carl är den mest faschinerade människan på denna jord, efter klara hurtig. han kan till exempel sitta och stirra på myrorna i flera minuter. han och martin kan dessutom sitta och diskutera saker länge, på exakt calle och martin stil, calle med låg seriös ton och martin med öppen mun.